För ett par år sen arbetade jag Allianskyrkan här i stan. Ja som praktikant förståss, det är svårt att Få ett riktigt arbete i kyrkan också, och konkurrensen är stor, där också..
Jag hade inte så mycket att göra där, eftersom alla redan hade sina uppgifter, men en sak som kom att påverka mig var när jag skulle hålla andakt vid Allahegonatid. Jag tror det var en samling medlemmar från PRO som skulle komma och jag hade förberett mig ganska väl. Jag förstod alla som kom inte skulle vara kyrkvana så jag valde att göra en ganska kort och enkel andakt , för att inte bli långrandig.
Först var det fika och sånger, jag satt med under hela programmet, salen var fylld med ett par hundra människor. När det sedan var dags för mig att gå upp, såg jag ett folkhav av gråhåriga trötta människor. Jag ställer mig upp och försöker rätta till microfonen som satt för högt upp och försöker samtidig få ögonkontakt med folket, det går att få ögonkontakt med många, fast de är så många..
Då möts jag av något.
Det är som att det väller fram en massa sorg rakt emot mig, från folkhavet, den slår emot mig med en enorm kraft ! Jag kommer av mig, microfonen hasar ner igen. Jag känner mig liten och ensam, får på nått vis svårt att andas.
JAG kunde inte trösta. Men i handen har jag Guds ord. Guds ord blev styrkan och trösten till dessa människor, så jag skärper till mig och höjer rösten. Min andakt var som sagt kort, och när jag sätter mig ner så skäms jag. Folket ser förvånat på mig.... ...En en gråhårig dam som sitter bredvid mig böjer sig mot mig och säger: Det DÄR var en mycket kort andakt..
Därför har jag skrivit en predikan till Allahelgonatid, jag ska sätta i den i flera delar sen. Jag skrev den för några år sen, och vet inte om jag satt in den på min blogg innan. Ja ni får väl stå ut om jag är lite glömsk
MEN jag glömmer ALDRIG sorgen som slog emot mig, och människorna som för mig förvandlades till "små fågelungar" som ville matas med Guds ord.
Vem jag var, betydde ingenting, endast Guds ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar